En lady med bett ie.

Idag bäddade jag rätt och väldigt slätt om min säng och passade samtidigt på att vända på madrassen, när jag kände ett mystiskt litet föremål innanför madrasskyddet. I tre sekunder hann jag kallsvettigt tänka att det förmodligen var en grannes vilsna, och i så fall inte alls längre levande majsorm. Men jag tänkte snabbt om och kikade istället efter vad det faktiskt var. Och där låg Bettie Page. I armbandsform. Ett armband jag köpte på den rara butiken Popcorn i Stockholm för kanske sådär 12 år sen, och som sen fått pryda min handled då & då. Men ve och fasa, vid det senaste då-tillfället var Bettie plötsligt borta. Hon hade spårlöst flytt min arm. Men hej, ingen fara på taket - Bettie tog sig bara en siesta. Hur det gick till att hon tog den på ett place där det krävs ett det öppnas en dragkedja... Där går jag bet-tie.

Ljug hellre.

Helt snopet sjunger jag inlevelsefullt med till Erik Amarillos "Om sanningen ska fram". Varför, jag säger varför då? Videon är vidrig och gör mig skitsur, och det är inte ens korrekt språkbruk Erik Amarillo. Det finns ingen logik i raden: "Men om sanningen ska fram, vill du ligga med mig då?" Ta bort men och då. Alternativt, ta bort men och betona ligga så låter du riktigt orart liggsugen. Jag kommer inte ligga med dig ändå. Men jag kommer nog fortsätta att digga till biten ett tag till. Och den kommer hamna på skämslåtlistan tillsammans med R. Kellys " The World's Greatest". Om den rosenkindade och något förvånade sanningen ska fram alltså.

Gör inte om det.

Jag vet inte vilket jag tycker är värst, eller vilket som får mig att rysa mest på ett inte alls behagligt sätt - A Capella eller coverband. Då menar jag fantasilösa covers där sångaren krystar fram bitarna på ett sätt som jag tror att han, för det är faktiskt oftast en mansperson, tycker är fränt och kanske till och med lite sexigt. Det är det inte. Det är skitjobbigt, och låter för jävligt. Dessa band, som heter saker som "Undercover" och "Duo Jag", väljer ibland också att kalla sig tributeband. Ja du. Om jag var låt säga Bruce Springsteen, kanske jag skulle fälla en rörd tår över att folk verkligen verkar tycka om det jag gör och sättet orden kommer ur min mun. Men efter ett tag skulle jag nog le lite besvärat med blossande kinder och bli trött. Kom igen, gör något eget eller stanna på förfesten. Sen finns det covers som jag gärna sjunger med i och kör fort till. Men då ska det gå undan och inte vara så precist originalet. Men A Capella... Jo, det är nog värre. Stå inte där och låt.

Ge mig inte fem, tack.

Ok, jag tänker såhär: borde det inte finnas en gräns för hur många uppföljare en film kan ha? Oftast räcker det med en enda film, alltså utan uppföljare. Men ibland vill man såklart bara ha mer, men då kan det faktiskt vara fördel TV-serie. För mycket av det goda gör i alla fall mig alldeles för proppmätt, och om då det jag tuggar i mig inte ens är särskilt gott... Nja. Jag syftar på "Fast & Furious 5." FEM, det finns alltså fem variantrer av Fast & Furious. Hur fort kan det gå, och hur vansinning kan Vin Diesel bli? Jag vill inte veta, och jag blir trött av att filmen slagit rekord i antal sålda biolbiljetter i USA. Varför?

Ett gäng tuffa killar.

Nej, jag låtsas inte som om det regnar.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om dagens allvädersväder...

Sol - check.
Snö - check.
Hagel - check.
Regn - check.
Blåst - check.

... och min kvällspromme som började med nån sort lugnt mittemellanväder, men avslutades med hagel piskandes mot kinden och en välsprejad lugg snitsigt fastlimmad i pannan. Men dethär med det nyckfulla vädret känns lite som gamla nyheter, det är fascinerande med helt knäppt väder men det är ju vad det är. Alla som tittar ut genom fönstret har sett det, det behöver inte jag berätta om. Så istället flyttar mitt focus (jo, det stavas så) till min lilla köksradio och Prodigys "No Good". För jädra bra låt! Försök sitta stilla och sura över vädret när du har den som soundtrack.