121212 12:12

Well well well, det är visst någon som är tillbaka! Japp, Le Blogg har sannerligen fått ta det piano sen jag kom på att det där med FB är ganska kul ändå, men att inte ta tillfället att publicera ett inlägg denna stiliga dag detta stiliga klockslag vore synd. Jättesynd. Det är något med nedräkningar och väntan på att uret ska ticka fram till en särskild tid som gör mig alldeles prillig. Så har det varit sen jag var liten, och det avtar inte med åren. Och snart är det Nyårsafton! Bara tanken ger mig lite handsvett och pirriga knän. I like It.

Jarl kunde detdär med nedräkning.

I'm with stupid.

Men suck. Ok, jag medger att jag suckar över mycket. Det gör jag. Men med all rätt. Jag hörde just på nyheterna att "forskare kommit fram till att man lättare kommer över sitt ex om man inte är vän med honom/henne på Facebook." Kom igen, show me the money! Två saker suckar jag över i detta: Först för att detta är självklart och knappast behövs forskning på för att komma fram till, det räcker att ha haft ett något kantstött hjärta för att fatta. Den andra sucken är över att jag undrar vilka "forskarna" är. Det pratas ofta om "forskare" som kommit fram om ditt och datt, och det talas då om dem på detta urskiljningslösa sätt. Låter inte det oseriöst? Lite som Dom, dom som säger så mycket saker. (Och ja, jag tycker egentligen att det är mer lämpligt att skriva de.) Suck.

What a mäss.

För sådär sex veckor sen började jag läsa loss till Sommelier. Det tycker jag är en bra idé trots att det fortfarande är med en viss skräckblandad förtjusning. Jag längtar tills det kommer att kännas helt självklart och att druvorna sitter som ett smäck, och jag med van ton kan rekommendera en bombastisk ekfatslagrad smörig Chardonnay eller en rar Pinot Noir. Och veta varför jag säger vad. Och även kunna förklara precis varför det är så darn smarrigt med bubbel till semla. För det är det. Men anyhow så har jag i helgerna två jobbat i något så flott som en Champagnebar på Stockholm Beer & Whisky Festival. En mässa med öl och andra drycker en masse alltså. Med nervösa steg klev jag och några av mina rara klasskamrater in i baren förra fredagen, och ville faktiskt först helst backa ut och och diskret försvinna därifrån. Men det var ju inte ett alternativ varför vi istället fick ta bubblet vid hornen och gilla det nya läget. Och hoppla vad trevligt det var! Jag insåg också ganska kvickt att detdär med att undvika att öppna Champagneflarror inför publik inte heller var sådär jättehållbart... "Eeeh, är det oki doki att du öppnar din flaska själv?" Nej, det hade ju inte funkat faktiskt. Så det var bara att poppa loss med lycklig min och ett fast grepp. Så nu två helger senare sitter jag här med lite träningsvärk och lite mer kunskap om bubblor. Neat. Att jobba på mässa alltså, jag gillart. Mycket.

Lipsill med gräddfil.

Jag har alltid lyssnat lite skeptiskt när någon pratat om självömkan. "Tycker ingen annan synd om mig så får jag väl göra det själv." Jag har aldrig riktigt förstått detdär. Trodde jag. Fram tills igår när jag insåg att det är precis det jag håller på med. Att jag plötsligt inte kan ta en promme på sju minuter för att komma till skolan, tycker att det är tungt att dra runt på min väska mellan olika platser, eller att jag inte har ett alldeles eget hem där jag kan sitta vid mitt sminkbord och ta på mig fejset på morgonen. Det är inte i närheten av att det är synd om mig. Tvärtom! Det är saker jag kan längta efter, men som jag ju aktivt valt till förmån för något annat ganska fantastiskt. Öppna ögonen hjärtat, sträck på dig och tänk om nu då. Damn, ska jag vid 33-års ålder med blossande kinder komma på att jag är bortskämd också? Jaha, det är väl bara att tugga i mig, svälja och tycka att det är gött att jag kommit till insikt.

En annan sak, är inte själva uttrycket "tycka synd om" lite märkligt? Vad är det för synd?. Lite av allt kanske.

Stifta inte bekantskap med mig tack.

Detta måste upp till ytan nu brorsan. När egentligen svavel, maceration och malolaktisk jäsning borde ta upp all min tid, kan jag ändå inte sluta fundera över vad som är värst med dendär jävla låten "Vart jag än går"... (Av ren hänsyn länkar jag inte.) Jag tror att det är hans sätt att sjunga. Sättet han väljer att avsluta ord som slutar med en vokal. Å uttalas inte åö. "Kommer du vara med mig dåö?" Nej, det kommer jag inte.

Mycket bättre.

Men åååhhh....

...är det inte dags att skriva något här snart. Suck vad bloggloj jag är då. Jag skulle t ex kunna skriva om att jag inom en yttepytte framtid kvistar till Stockholm för att läsa till Sommelier, och därmed blir inneboende hos Alvin, Molly och Frallan. Och hos Johan, Jag har alltså två hem samtidigt som jag på nyheterna hör att många studenter inte ens har ett. Det är ju lyxigt. Jag skulle också kunna skriva några rader och kanske till och med visa bilder på hur fantastiskt trevligt det är i Dublin. Och hur god mat det finns på Bastard i Malmö, eller hur god öl och korv det finns på Mikkeller i Köpenhamn. Eller ägna några rader åt att Focus och jag mer eller mindre gjort slut efter att hon bestämt satte ner gaspedalvajern på väg hem från Malmö med ett inte helt och hållet glatt SDKB, men en desto gladare hyrbil som resultat. Vajert. Men nu ska jag gå till tåget, med tummarna hårt hållna för att posten hunnit komma och att det där finns ett studieintyg som gör att jag kan skaffa mig ett finfint SL-kort till ett minst lika finfint studentpris. Hej på stund!

Helt ogenerat tänker jag inte låtsas om som om det var kalaslängesen jag pysslade om Le Blogg, utan istället rätt och slätt tipsa om ett en TV-serie och samtidigt applådera alla kanaler som visar good stuff på sommaren istället för trista repriser. Serien som får mig applådera lite extra är Schmokk, som visas på SVT 1 på torsdagar kl. 21.00. Men skynda dig, nu på torsdag den 19:e juli är det del 3/3, men det går att kolla på Play ett tag till tror jag bestämt. Oj vad jag gillar den serien, trots att den är på norska. Sen jag var liten och började haja grejen med att titta på TV så har jag inte tyckt att det är riktigt på riktigt med serier och filmer där de pratar norska eller danska. Nästan på svenska men ändå inte alls liksom. Men med Schmokk bekommer det mig inte alls. Titta får du se.

Shit vad konstigt.

Utedass. Jag kan kan faktiskt inte säga det utan att rodna lite lätt och dra på den koncentrerade munnen. Utedass. Tänk att det är ett allmänt accepterat ord. Konstigt.

Tallinn Tallout.

Japp, då har S.D.K.B varit ute och sett sig om igen. I Tallinn. Vi blir lite som i vårat esse i Tallinn. Med Hot Shots i sinnet och på kanelen med plötsliga utslag på haka och öra. Mätta och belåtna av div & dyl som till exempel Mini Viineri och Cabbage pastry. Proppmätta och mindre belåtna av vinkokta musslor, men det var inte riktigt i Tallinn så det får gå. Men oj vad dendär stan är trevlig alltså. Åk dit. Vi kommer tillbaka, och jag ska ha sköna skor.

AEIOUYÅÄÖ.

Kalla mig sträng vokalist, men undan uttalas med U i början. Inte med O. KOm On nU Skåne, ni har ett av de grannaste landskap men det där låter inte snyggt. Inte alls.

Oh maj!

April april, vips var april long gone och maj den flottaste av månader kommer intrippande. Jag säger hej maj. Igår var det Valborgsmässoafton och aftnar är till för bubbel. Så jag tackade april med bubbel till frukost och bubbel till lunch. En tradition som är här för att stanna, afton som afton med eller utan semla.

Pig karl dedär!

John Grishamn har ju ett fantastiskt roligt svengelskt namn faktiskt. Jätteroligt.

Såg du spånen?

Kutterspån. Är inte det ett gulligt ord så säg? Som att djuren står där i spånen och har putsat pälsen i timmar så att de glänser likt ett kuttersmycke, och bara väntar på lite kuttrasju med den förtjusande grannhamstern.

Inte illa, vilken dag Cam!

Jojo minsann, idag är det den 7 mars igen. Alltså min namnsdag. Så jädra fint att ha en helt egen namnsdag utan något annat namn som stör ordningen. Fram till 2001 delade jag och mina namne istället en helt annan dag, 20 oktober, med både Kasper och Sibylla. Jättestökigt. Även om inte just namnsdagar ligger på första firarlistan så gillar att fira som bekant, och jag gillar att bli firad. Så det är klart jag ler nöjd och rörd över att förutom gratulationer via tal, mail, sms och vykort även fått namnsdagskakor av rara Sannela. Tack! Så, passa på att fira loss hemma på kammarn vetja. Man ska ta tillfällen när de ges. Och till er som glömt, no biggie - det kommer fler år.

Pang vilket pangår!

Ojoj, jag höll på att missa ett litet inlägg märkt denna dag som liksom är lite på undantag. Trist att inte ta det tillfället när det väl ges menar jag. En dag för att hålla ordning och reda i årstiderna, och för damer att sjunga du gamla du fria. 29 februari, snyggt. Nästan mystiskt.

Vad kan du om Östergötland...

...undrar dn.se idag. Ingenting! Fan. Jag som gillar östgötska nästan lika mycket som hundar och rötjut. Men att ha noll rätt av åtta möjliga är ganska snyggt.

Argentinskt i glaset, franskt i burken.

Som jag skrivit tidigare så är det något med fransk film som jag gillar. Det spelar nästan ingen roll vad det är för film, den blir bra på franska. I fredags sippade jag på ett glas rosvin tillsammans med "Kvinnorna på sjätte våningen" aka "Les femmes du 6ème étage". Trevligt. Och vad läser jag på IMDb, jo att den släpptes i Sverige den 12 augusti. På min födelsedag! En rar film, men inte lika rar som vare sig "Amelie från Montmartre"
eller "Den första dagen på resten av ditt liv." Men helt ok.

Rosor är röda, mina läppar är snart blå.

Alltså hoppla vilken grann rötjutsbox! Swosch så drogs min blick till den. Det kan hända att jag ibland är lite skeptisk till fina flaskor och boxar, som att de har något att dölja. Men inte denhär. Den ropade på mig med true love, och ett Syrah(rö)tjut som inte gick att motstå. Ett ganska lätt, men angenämt vin som inte stör. Jag säger skål.

De röda rosorna hette tydligen "Untouched" innan, men blev plockade och kom nog på att rosor ju faktiskt är både mycket finare och säkert säljer bättre. Untouched... konstig namn.

Se den bara.

Jag kan inte riktigt säga vad det är som gör att denhär filmen känns på ett behagligt sätt i magen. Eller vad som gör att jag fortfarande är i den. Du vet som när man läser en bra bok och liksom befinner sig i den även när man slutat läsa. Du vet den känslan? Och musiken - kind of love It!

Trottoarpratare.

Denhär lilla raringen satt vid trottoarkanten och tittade på mig igår när jag med ledsamt tunga steg och fundersam blick promenerade förbi. Är det en snöpanda eller liten isbjörn? Gullig. Jag hejade glatt tillbaka och gick vidare med lite lättare steg.

Och detdär med de ledsna stegen och den fundersamma blicken är inte så allvarligt egentligen. Det var ett taskigt dagsmode bara. Lite för många valentinhjärtan i sinnet som till slut fick nog och kokade över tror jag. Jag verkar ha fått en romantikers hjärta på köpet nångång, och det är fasen inte alltid varken frivilligt eller helt lätt. Oftast är det helt lugnt, men det är ju alla dessa jävla känslor som styr och ställer lite som de tycker. Trevligt att känna något såklart, men tröttsamt ibland. Så äre mät.

Valentin har namnsdag idag.

Tycka vad man vill om denna dag som har många namn. Lite tjatigt är det med I-love-you-nallar i skyltfönstren, konstiga kärlekssmycken och fula hjärtmönstrade champagneglas på butikshyllorna. Det tycker jag. Men jag tycker också komplext nog, som jag skrev i förra inlägget, att det är trevligt att fira! Så idag blir dagen som jag äntligen korkar upp en flott flaska Amarone som jag fick av Milda Matilda på min 30-årsdag. (Och det vet du ju när det var.) Trots att jag verkligen tycker att det passar utmärkt med en bubbel på en helt vanlig trist måndag och att det är lämpligt att använda både finservisen och diamanter till vardags istället för att vänta på "rätt tiullfälle", så har jag alltså ännu inte öppnat dendär flaskan. Knepigt. Men nu är det dags. Och jag hoppas innerligt att jag inte förstört den med mitt nonchalanta spontanlagrande. Så skit i att det mesta med denna dag är ganska kommersiellt, så kommer det ju vara även om vi surar, gör nåt du tycker är lite extra trevligt ändå. Om du känner för det alltså. Med hjärtan på kjolen och rosor på kind säger jag Puss till alla jag håller kär.

32,5!

Idag är det min halvfödelseday, 32,5 år! Den firas inte så mycket men jag tycker om att fira min helfödelsedag. Den har som nåt sorts magiskt skimmer över sig som inte verkar försvinna med åren. Det spelar egentligen ingen roll hur den firas, jag har inte ristat in en lag i en ädelsten någonstans. Nej, jag gillar mest själva känslan av att det är min dag. Sen tackar jag då rakt inte nej om någon vill fira mig med pompa och ståt, och det kan hända att jag spelar en truddelutt på firartrumman själv. I alla fall ett litet intro. För ett halvår sen firades och firade jag på Öland. Mycket angenämt. Efter ett lite snurrigt hejdå till min sommar på Böda för den gången tog jag mitt pick & Focus och mötte J i Kalmar. Vi kvistade vidare till Borgholm och jag avslutade dagen med Skaldjursplateu och Champagne (Jo, Johan fick också vara med men han åt fisksoppa.) Angenämt var ordet! Men med detta inte sagt att jag inte tyckt att varma mackor, rödtjut och pyjamas hade varit minst lika neat. Det är känslan som räknas, men jag tar gärna tillfällen i akt att fira flott när de ges.

Här hade det ju varit på sin plats med ett kort över den alldeles fantastiska Skaldjursplateun jag frossade i, det hade det. Men, de korten fanns i min prekraschade tellie och är bara kvar i mitt minne. Så välkomna in dit.

Får jag fresta?

Det är något med potatis, jag älskar potatis i nästan alla dess former. Hasselback ligger på en nästan orubblig förstaplats, nästan för att den igår fick konkurrens av Fröken Jansson. OMG vilken Jansson jag fick till. Tricket ligger i att steka den tunt tunt skivade löken lätt i smör innan den varvas med potatisen & co. Kanske en självklarhet för dig, men för mig kom det som en piffig och välkommen nyhet. Har du du inte pomme de terrat, så gör det!

Min grAnna syster!

Åh vad mallig jag är över min syster. Hon är en såndär handlingskraftig en som får saker gjorda och sitter inne på all möjlig kunskap. Hon kan odla vitlök, hon kan brodera andra stygn än stjäklstygn, hon kan lägga in gurka, hon kan baka vridna baguetter, hon kan leda ett styrelsemöte, hon vet hur man tråcklar ihop en utsällning. Bland annat. Min syster är sträng, men på ett tydligt sätt. Precis om de flesta andra sunda människor har hon några ibland lite svåra sidor, då jag som lojal little sis får välja mina ord och passa min inte alltid helt genomtänkta tunga. Men oftast har hon närmast till skratt. Och hon är en såndär morsa som jag hoppas bli, en sån som inte pratar över huvudet på sina barn. I senaste numret av "Hemslöjd" kan du läsa om vad hon gör till skogs Och se så grann hon är. Min allra käraste syster.

Louise, Lovisa och Camilla-Louise.

Det råder lite knapra tider för mig, knapra som i att extravaganta utsvängningar inte är en bra idé just nu. Men inte gråter jag för det. Inte så mycker i alla fall. ("Vi är tuffa" som min bästa brother from another mother sagt.) Mest för att jag är omgiven av de raraste av människor som underlättar, men också för att jag övar på att digga det jag har. Till exempel fina ting, som till viss del ju såklart är orsak till att det är lite knapert, som får mitt hjärta att ta en liten svängom och min lilla pyttemun att le nöjt. Nu är de där, och då gläds jag över dem. Kocko vore det annars. Några av dessa ting möter min blick när jag på morgonen öppnar kökskåpet och sömnigt famlar efter en kaffekopp. Och inte vilken kaffekopp som helst, nejnejnej en kaffekopp prydd med Mademoiselle Oiseau. Förutom att det är grannt att titta på Lovisa Burfitts illustration av denna stiligt franska fröken, så är den förbannat trevlig att dricka ur. Sådär mjukt rundad och perfekt i tjockleken. Och som den matchar till mina finaste tallrikar! Det är som om de hör ihop. Swedish Grace, du hör ju själv... På denna klassiska skönhet har jag den äran att äta. Färgerna som föll mig i smaken är ännu inte lika klassika, men borde blir om du frågar mig, "Ros" och "Äng". Jag tror att Louise Adelborg är nöjd med det, även om hon tackat för kaffet för längesen.

Mångfacetterad glamour.

Ja, jag är väl medveten om att jag kan uppfattas som åh så ytlig. Men jag tycker om fina saker, och jag blir varm i hjärtat och lycklig av skor med rosetter, glitter, fina lampor, vackra parfymer, det perfekt röda nagellacket, rosa väggar, kristallglas och fina champagneflaskor. Jag blir glad av sånt och det gör ingenting. Det kan ju hända att jag har en annan sida också. En svårt djupsinning hemligt mörk sida som grubblar och undrar alldeles för mycket. Det kan hända. Lite som en diamant med flera fina sidor. Hursomhelst så har jag hittat en till tjeja som enligt mig fattat grejen. Emma Kristina Hultkrantz. Det är nästan som om hon suttit på min axel och ritat av de glamorösa tankarna. Vi tycker i alla fall att ungefär precis samma saker är fina och värda att ramas in. Ett litet collage med några av de bilder jag diggar mest. Eller hur, du fattar va? Jag tror att jag är kär.

Åh Endlich en gång till!

Den 29 juli 2009 noterade jag att det skulle öppna ett Curruwurstmuseum i Berlin. Trevligt tyckte jag då, trevligt tycker jag idag när jag på dn.se läser en liten notis om saken. Även om jag sällan tuggar wurts numera, så tycker jag att det är fint att denna typ av delikatess får uppmärksamhet och kanske nya fans. Och hallåhallåhallå, jag läser mig glad - det finns ju Vegetarian Currywurst att tillgå i museets Snack Lounge. Jag säger tack!

Don Tequila.

Well, kanhända att det börjar bli ett enda tjat om detdär landet Mexiko. Jag vet. Och jag vet att jag kanske romantiserar och glorifierar ett inte helt idylliskt land. Må så vara hänt, och låt det bero just nu i alla fall. För där och då lärde vi ju oss bl.a att Tequilan inte får i närheten av den uppmärksamhet den borde. Visst kan en shot toppad med salt & citron göra att man står ut en timme till på ett alldeles för trångt dansgolv. Men... En riktigt flott guldig añjeoraring alltså. Ojojoj. Då orkar du fnittra in på småtimmarna och hålla dig varm med ett alldeles strålande manaña mode i bakfickan. Och som om inte den vetskapen vore nog, så fick jag detta väldigt trevliga www-tips av J idag. Trevligt var ordet. En sida som helt gömt sig för mig fram tills nu. Nu klurar jag på att bli medlem. Ska vi bli bandmedlemmar brors?

Om någon bjuckar dig på Don Julio, om så bara några droppar, tveka inte en sekund!

Och jag solar vidare.

Jag måste bara tipsa lite till om min nyfunna kärlek Isabel Sandblom aka Syster Sol. Skitsamma om det blir tjatigt. Du vet känslan när du fick din första freestyle, kanske en röd, och du plötsligt kunde lyssna på vadsomhelst vartsomhelst utan att någon behövde tycka något om det. Som att vara i en fantastik bubbla helt skyddad från allt. Du vet den känslan? Precis samma lyckligt obekymrade feeling infann sig ganska omgående i hela mig när jag i onsdags satte på mig lurarna och lyssnade på "Kichinga". Jag kan inte sluta lyssna. Det är så mycket som är bra med den skivan. Till exempel de helt fantastiska fyndigheterna i denhär:



Lyssna på den på väg till jobbet eller dyl. och inget kan komma i din väg. Fab!

Sol i sinne.

Ouch vad glad jag blir av Syster Sols "Jag gillar din vibe". Jag låtsas att den är skriven till mig och blir ännu gladare. Neat. Jag hittar dock ingen tillräckligt flott video att lägga ut, men här kan du digga loss och visualisera videon i huvudet. Och istället kan du glutta på denhär precis lika svängiga biten. I like It!

Tristessen bär frukt.

Under tiden jag sitter här och väntar på att lära mig något nytt, (jo, jag vet naturligtvis att man egentligen inte bara kan sitta och vänta) så delar jag med mig av min kunskap att frukt tydligen kan vara gott i mat. Fram till igår har jag varit av den bestämda åsikten att, till exempel, mango helst inte skulle göra sig besvär i matliknade rätter. Men nöden sägs ju vara uppfinningens mamma, och januari är månaden då jag lagar vad köket erbjuder. (En fiffig parentes är att ha ett trevligt basskafferi. Hoppla vad tanken skenar, J - hur många basar har du i ditt?)
Anyhow, detta erbjöd mitt kök igår:

Fruity Fish
400 gram vit fisk, filéer
1 mango
1 lime
2 charlottenlökar
Asiatisk kryddblandning (finns en oväntat bra i frysdisken!)
2 tsk Sour vegetable currypasta
1,5 dl matlagningsgrädde
1 skvätt Tamarisoja
Basmatiris eller annat ris du tycker om.
Gärna lite kardemummakapslar om du har det hemma.

Sätt ugnen på 225 grader.
Förbered riset genom att fräsa kryddor, t ex kardemummakapslar, och råa riskorn i olja innan du häller på vatten och salt.

Lägg filéerna i en lätt oljad ugnsfast form. Strö över rikligt med kryddblandningen.
Det går naturligtvis minst lika fint med färska kryddor. Förslagsvis ingefära, koriander, hackad röd chili och finhackad vitlök.
Skiva limen, lägg skivorna på fisken.
Skär mangon i centimeterstora kuber, strö även över dessa.
Skjuts in ugnen i sådär en sju minuter.
Under tiden fräser du currypastan i lite olja och tillsätter matlagningsgrädden eller vanlig grädde om du har det. Smaka av med lite Tamarisoja.
Ta ut fisken och häll över såsen.
Låt det fortsätta puttra i ugnen i sådär en kvart tills fisken är klar.
Servera med det kryddkokta riset.

Gott!

Insomnia System.

Jag har under sådär tre veckor haft ett gött jullov. Inte som i att ha varit ledig, utan som i att inte ha tagit ett steg mer än nödvändigt. Helst ännu färre. Jag har gillat varje minut av det, men märker plötsligt att min kropp inte riktigt alls var beredd på detta, och därför inte vet hur den ska ställa sig till det. Till en början var vi helt och hållet överens om att det var härligt och toppen. Vi myste och åt. Åt och myste Men nu... Nja well. Det känns som om The Body börjat surpuppa till sig. Istället för härligt avslappnad är jag trött, trögtänkt, ofast i hullet, platthårig, loj blick, ingen ros på kind och sinnet fullt av konstiga tankar. Ja ungefär så. Jag väljer dock att inte gripas av någon som helst panik, det är ju lätt åtgärdat so far, utan ser det istället som ett spännande expriment. Men vi får väl se. På onsdag ska jag en sväng till vårdis för ett tiny tiny tiny ingrepp, och tror att vila kommer ordineras. Och säger någon åt mig att vila, då vilar jag gärna.

Le Pot pt. 2

Min julklappsgryta blir mig bara kärare och kärare. Borsjtj är en favorit hos mig, och vad kan vara bättre att puttra i en gjutjärnsgryta än en rysk rödbetssoppa? Blir du sugen så är till exempel detta är trevligt recept:

Bästa Borsjtjen (från "Vår Kokbok")
6-7 råa rödbetor (ca 500 g)
2-3 gula lökar
1-2 morötter
1 klyfta vitkål (ca 250 g)
2-3 msk smör eller olja
1 ½ liter vatten
3 buljongtärningar
1 krm svartpeppar
1 lagerblad
1-2 msk vinäger
Salt

Gör såhär:
Skala rödbetor, lök och morot. Riv alla grönsakerna, utom en av rödbetorna, i fina strimlor. Använd gärna matberedare. Smält fettet i en gryta och fräs de strimlade grönsakerna i ett par minuter. Tillsätt vatten, buljongtärningar, peppar och lagerblad. Koka alltsammans under lock på svag värme, cirka 20-30 minuter.

Smaka av med vinäger (däri ligger det piffiga tricket) och eventuellt salt. Servera soppan med en klick gräddfil och ett smarrigt bröd, eller fetaostfyllda smördegsknyten fyndade i frysdiken på Lidl. Gott!

Med totalt omålade läppar sitter jag här och tänker att det är ganska gött att låta saker bero, och inte göra så rackarns stor höna av alla små fjädrar. Det betyder ju sällan The bitter end att man inte tycker samma, tvärtom kanske? Missuppfattningar göra sig helst icke besvär, men kommer de ändå på visit så får de gå fort. Jag tänker att jag är en ganska enkel person. Lätt att förstå och lätt att göra helnöjd. Inte särskilt krävande... Men precis samtidigt vet jag ju att jag så lätt så lätt med ledsen blick fastnar i grubbel, och gnisslande undrar vad som pågår. Blahblahblah. Och så refräng på det. Men håller ändå vid att jag är lätt... Men, nu sitter jag alltså här och tänker om en smula. Jag kommer naturligtvis fortsätta grubbla, men inte just nu. Angenämnt.

C. Leepy.

Hur trött kan man vara? Inte har jag målat läpparna heller, det kanske hade piggat upp?

Det föll mig på läppen.

Läppstift - check!
Läppenna - check!
Ett litet framletat etui där de ligger så rart - check!

So far so good alltså.

Le Pot.

I min familj har vi tonat ner detdär med juklappar en smula. Vi har begänsat oss kan man säga. Detta innebär att man istället för klappar en masse får en noga utvald. Plus eventuellt bonusklappar från rara givare som står utanför dessa regler... Så var det för mig. Och om jag är nöjd med utdelningen. Förutom den finaste av hårprydnader från K, de skönaste purpurfärgade fårskinnstofflorna från J, och inte färre än tre alldeles strålande presentkort på saker jag gillar skarpt, så fick jag även raringen på bilden nedan. Detta mina vänner, det är en ny kärlek som jag rekomenderar å det varmaste. Den är inte bara trevlig att vila ögonen på, vilket dock är super när man som jag inte har så mycket skåpplats över, den får också på ett nästan magiskt sätt grytor att svängas ihop och bli välkomnade goda på ett kick. Trevligt.