Lipsill med gräddfil.

Jag har alltid lyssnat lite skeptiskt när någon pratat om självömkan. "Tycker ingen annan synd om mig så får jag väl göra det själv." Jag har aldrig riktigt förstått detdär. Trodde jag. Fram tills igår när jag insåg att det är precis det jag håller på med. Att jag plötsligt inte kan ta en promme på sju minuter för att komma till skolan, tycker att det är tungt att dra runt på min väska mellan olika platser, eller att jag inte har ett alldeles eget hem där jag kan sitta vid mitt sminkbord och ta på mig fejset på morgonen. Det är inte i närheten av att det är synd om mig. Tvärtom! Det är saker jag kan längta efter, men som jag ju aktivt valt till förmån för något annat ganska fantastiskt. Öppna ögonen hjärtat, sträck på dig och tänk om nu då. Damn, ska jag vid 33-års ålder med blossande kinder komma på att jag är bortskämd också? Jaha, det är väl bara att tugga i mig, svälja och tycka att det är gött att jag kommit till insikt.

En annan sak, är inte själva uttrycket "tycka synd om" lite märkligt? Vad är det för synd?. Lite av allt kanske.