Let me introduce myself: Cantrilla

Nej, det ser inte så farligt ut.

Här sitter jag och läser mig vis på verksamt.se men behöver en liten paus och vad är väl lämpligare än ett inlägg helt utan röd tråd om Cantrilla, dvs Moi in action. För så funkar denna blogg, inom kort kan det hända att jag startar en något mer strukturerad variant där ämnet är ungefär ett och samma. Ungefär alltså. Men denna behöver jag också, som en öppen anteckningsbok.
Nu behöver jag till exempel skriva några rader om dendär studsen i dojan du vet, asbra grej att ha. På gott och ont. På gott för att det blir mycket gjort, på ont för att det bokstavligt talat gör ont men också för att det ju kan vara bra att ta det piano ibland och låta saker bero lite. Det brukar lösa sig då.

Men dendär studsen bidrar alltså också till att jag trillar runt en hel del. Det kan handla om fall från stol, snubbel på trädrot i löparpåret, spontanvurpa på tillsynes helt plan asfalterad yta. Det senare hände i dag. En av mina Emelies och jag var ute på en pw, talade om något som jag tyckte att det även behövdes en fysisk illustration till. Ett litet skådespel. Tjoff så låg jag där på marken, fälld av min egen vänsterfot. Onödigt faktiskt. Någon timma senare snackade jag lite med min mamma om saken, och då föll ett och annat på plats. Mother är ju av samma sort! Eller dethär äpplet ramlade inte alls långt ifrån det trädet så att säga. Så nu sitter jag här som skrivet, blir visare för varje minut men med ett skrapsår på knät likt en åttaåring på sommarlov. Inte helt oangenäm känsla ändå.