Avledningsmanöver

Borde inte hjärnan ha någon sorts försvar mot att känna leda och boredom? I alla fall efter ett tag. Jag kan ana att det finns en vits med att tycka att det mesta är så tråkigt att det boktavligen kryper i kroppen. Att på så sätt reflektera och inte bara sitta nöjd likt en lobotomerad duracellkanin. Men när ledan tagit över varenda ansiktsuttryck och rörelse då är det fasen inte lätt att vare sig tänka om eller rycka upp sig. Då är det lättare att fokusera på helt fel saker, som t ex: För höga röster. För låga röster. Konstiga kommentarer. För många frågor. För små byxor. Gnisslande dörrar. Uteblivna sms. Harklingar. Hur kreativt är det att sitta still och nästan gå upp i limningen av triviala saker som dessa? Inte så jätte. Men hur, säg mig hur lyfter man på foten för att komma till nästa steg? Och vem kan jag skylla på? Darn också, det är ju tydligen mitt eget ansvar. Trippeldarn! Jag återkommer.