Let me introduce myself: Cantrilla

Nej, det ser inte så farligt ut.

Här sitter jag och läser mig vis på verksamt.se men behöver en liten paus och vad är väl lämpligare än ett inlägg helt utan röd tråd om Cantrilla, dvs Moi in action. För så funkar denna blogg, inom kort kan det hända att jag startar en något mer strukturerad variant där ämnet är ungefär ett och samma. Ungefär alltså. Men denna behöver jag också, som en öppen anteckningsbok.
Nu behöver jag till exempel skriva några rader om dendär studsen i dojan du vet, asbra grej att ha. På gott och ont. På gott för att det blir mycket gjort, på ont för att det bokstavligt talat gör ont men också för att det ju kan vara bra att ta det piano ibland och låta saker bero lite. Det brukar lösa sig då.

Men dendär studsen bidrar alltså också till att jag trillar runt en hel del. Det kan handla om fall från stol, snubbel på trädrot i löparpåret, spontanvurpa på tillsynes helt plan asfalterad yta. Det senare hände i dag. En av mina Emelies och jag var ute på en pw, talade om något som jag tyckte att det även behövdes en fysisk illustration till. Ett litet skådespel. Tjoff så låg jag där på marken, fälld av min egen vänsterfot. Onödigt faktiskt. Någon timma senare snackade jag lite med min mamma om saken, och då föll ett och annat på plats. Mother är ju av samma sort! Eller dethär äpplet ramlade inte alls långt ifrån det trädet så att säga. Så nu sitter jag här som skrivet, blir visare för varje minut men med ett skrapsår på knät likt en åttaåring på sommarlov. Inte helt oangenäm känsla ändå.

Money makes the world go round.

Det må vara sant, men musik och krubb är darn så mycket roligare att tänka på när man flanerar runt i sina sjystaste pjux. Du vet dedär som ger dig såndär perfekt studs i dojan och pondus i steget. De skorna. Anyhow så tänkte jag att jag skulle starta upp en sorts cateringverksamhet och undrar därför rätt och slätt vad som önskas på bordet. Vad skulle göra dig och din mage alldeles varm och lycklig? Och vad skulle du tycka vore ett rimligt pris för detta, tänk då in att jag planerar och presenterar en meny//buffé antingen efter dina önskemål eller utifrån det jag gillar bäst. Jag är även en fena på detdär med teman. Kom igen - låt mig veta, så är jag snart redo att brassa krubb till ett kalas nära dig.

Com on då computer!

Well well well, här har i en som skaffat sig en ny dator minsann. En dator med ett tangentbord som låter lika fint som det förra, men som jag irriterande nog kommer åt Num Lock på i tid och otid. Mest otid faktiskt. Men skit i det, den saken kommer ordna upp sig. För vid detta tangentbord sitter det en lady med tankarna snurrande likt den grannaste karusell du nånsin skådat, happy go lucky tankar. Och för att inte bli alldeles för åksjuk så tänkte jag ta tag i några av dedär tankarna. Så låt det ses som att jag är tillbaka! Och jag kan ju lika gärna passa på att slentrianblogga här lite sådär ledigt mellan varven. Helt utan någon som helst röd tråd.

Dagens eko.

Well well well, det börjar bli löjligt detta. Tjatigt att i inlägg efter inlägg skriva om att jag inte skriver. Jag vet det.
Jag har en blogg enkom för att jag tycker att  det är så förbannat kul att skriva en rad eller sju, om det är någon härlig själ som tycker att det är lika kul att läsa det jag skriver så är det det ju a perfect match. Men ganska uppenbart gör jag inga ansträngningar. Bloggen och jag har polat sen 2009, dvs 5 år. 2009 tyckte jag att Facebook var ett tröttsamt hittepå som jag inte hade någon lust alls att vara en del av. Men... Var sak har tydligen sin tid och jag föll nyfiket för att helt ogenerat kunna glo runt på ett socialt nätverk, och insåg även poängen med det praktiska i att ha grupper. Hursomhelst tappade jag bloggflowet. Synd. Så är det och det kan jag ändra.

My dear Paneer

Paneer är alltså en förbannat god ingrediens i diverse grytor, t ex Paneer Butter Masala och Paneer Tikka Masala. Eller varför inte i en trevlig tomatsås? Kan hända lite bakvänt att börja med recept på själva Paneeren, men äh - bra att kunna.

Att lyckas med Paneer är inte så svårt som du tror, det handlar om varsam tass och tålamod. Inte mer avancerat än så.

Du behöver till ca 4 port.
2 l Gammaldags mjölk, jag brukar köra på Åsens
Vitvinsvinäger eller citronjuice (limejuice funkar också, men avger mer smak.)
1 ren kökshandduk
1 sil
1 kastrull är också lämpligt.

Gör ungefär såhär:
Lägg kökshandduken i en finmaskig sil.
Låt mjölken stillsamt precis koka upp, sänk värmen till tvåan och  tillsätt lite syra i taget tills det börjar separera. När du ser att det bildats som en massa omringad av en ganska klar vätska är det dags att ta ev kastrullen.
Häll över allt i den handduksbeklädda silen, krama ur så mycket vätska som går genom handduken. Lägg därefter paneerknytet (smeten är alltså fortfarande kvar i handduken) under någon form av tyngd i cirka 45 minuter. Går det efter dessa 45 minuter ännu att pressa ut vätska, så låter du den ligga lite till.

Sen är det klart! Lätt som plätten alltså.

Nu har du som en färskost i fast form, skär i bitar du tycker är lagom. Paneeren blir lite mer samarbetsvillig om den får lite yta genom att stekas i olja innan den får pola med en gryta. Då kan du ju även krydda den om du känner för det.

Ehhh... Mmm... Mmmm.... Mat!

Well well well, det är visst nån som är tillbaka. Japp, det är jag. Och jag läser att jag den 5/1 tyckte att det var dags att damma av ett och annat. Till exempel dig min älskling, Le Blog. Så skall nu ske. Skitsamma om någon läser  - jag skriver ändå och avdammandet kommer att ske enligt följande: M.A.T. Nix, jag kommer naturligtvis inte att damma av men mat, men det kommer att handla om krubb. Japp det finns ungefär en miljard matbloggar där ute, men so what? Varje vecka kommer ha ett tema, jag kanske skriver varje dag, kanske inte. Kanske läser du, kanske inte. Nu kör vi. Vecka numero ett (som är mitt i sitt esse) har tema "Millans Indien". Det blir bra.

Gört bara gört då.

Det börjar blir dags för denhär oinspirerade något tveksamma bleka och faktiskt fega lady att rycka upp sig. Skitsamma att det är ett nytt år, detdär med nystart hit och dit kan ju lika gärna ske en torsdag mitt i skönaste maj. När det är dags är det dags oavsett om det råkar vara januari eller icke. För när man, man som i jag, alldeles för ofta fastnar i samma alldeles för tjatiga tankar om hur det ska bli och hur det blev då är det tid att tänka om. Vända tankebanorna åt andra hållet kanske. Lista ett och annat. Göra i alla fall en sak som inspirerar. Gråta några tårar och damma av dedär skorna som ju förut hade så fin studs i stegen. Jag börjar med att damma av bloggen, det tycker jag är gött.