måndag 10 juni 2013

Talli inn our hearts.

S.D.K.B, aka She Devils Killed The Bastard för dig som inte vet, har äntligen varit på turné igen. I Tallinn. Jag spelar inte på den största trumman om jag säger att vi är i en av våra bästa former i den staden. Kanelölen är kall, kräftorna goda, dörrarna vackra, innegårdarna smickrande hemtrevliga, bläckfisken grillad, ölen finfint bryggd, Marc Jacobs lysande, regnet blött, solen varm, byggnaderna flotta som få, låneorden helt logiskt stavade, yatzytärningen kastad, Proseccon torr, och Hot Shotsen mina vänner - de är fantastiska och inget larvigt hittepå. Och vad vore väl en turné med ett av Sveriges bästa tvåbrorsorband om vi inte tog ton på Östersjön? Oh yes we did, de här skorna är gjorda för att gå i nämligen.



måndag 27 maj 2013

Sidbyte.

I morse när jag vaknade så hade min bena bytt sida. Högst oväntat måste jag säga. Men fine, kör på det håret. Och japp, detta är ett helt onödigt inlägg enkom för att det ska kännas som om jag gör någon slags nytta när jag egentligen borde plugga vinkartor. Over and out.

Ett litet PS kan väl förresten vara på sin plats nu när annat verkar flytta runt. Copywriter, hur kan jag inte ha tänkt på det tidigare? För att var sak har sin tid och sin plats? I så fall är det kanske hög tid för hela havet stormar och stolsbyte nu. Vi får se.


tisdag 21 maj 2013

The winner does not take It all, men en del.

Jag vann! Av alla namn som kunde dras så drogs mitt. Och ett par Lola Ramona pjux kommer snart att pryda mina tassar. Jag är som så många andra en såndär som sällan vinner något, och när det händer rinner tårarna glatt nerför kinderna. Och grubblet över hur jag ska fixa två omtentor, och varför jag bara inte kunde fixat dem vid första försöket, det grubblet är som bortblåst. Är det ytligt, eller är det härligt att vara ombytlig i humöret? Jag vet inte säkert. Men jag blir påmind om att en situation kan ändras i takt med att man vrider huvudet från höger till vänster. Stora som små. Och hur lättsamt detta verkar så gillar jag att bli påmind om det ibland. Och jag säger TACK Memelie.



lördag 13 april 2013

Ctrl alt. ingen koll alls.

Ok. Jag gillar att ha koll på läget, kontroll över situationen liksom. När jag inte har det känner jag mig bortkommen och osäker på ett sätt som ibland kan vara ganska gött, I go with the flow och trivs med det. Men när den härliga sidan hos mig inte alls behagar komma så kryper det i kroppen, knyter sig i magen och jag får ett ansträngt sammanbitet uttryck i ansiktet. Detta har jag märkt oftast infinner sig när det handlar om tekniska lösningar jag inte riktigt fattar. Smarta lösningar som ska underlätta och på ett snyggt sätt göra att du till exempel kan lyssna på musik överallt i huset, se på Netflix via datorn i din TV etc. Jag brukar lösa sånt bara jag får testa lite, och ser mig som vardagsteknisk. Samma sak med en ny lur, innan jag har koll på allt smart jag kan ha den till känner jag mig alldeles stressad över att den kan en massa som jag missar. Men, med lite tålamod så är vi överens och väldigt förtjusta i varandra. Så, igår när jag och Google Drive presenterades för varandra kände jag mig som en sur lady som inte alls vill testa något nytt. JAG FATTADE INTE HUR DET SKULLE GÅ TILL! Att jag inte använt och därmed inte heller förstått grejen tidigare är jättekonstigt, men så är det med det. Hursomhelst så fick tålmodiga Karin stå ut med frustrerade mail fram och tillbaka och jag fick stå ut med att känna mig tekniskt obegåvad, vilket känns lite som att vara kass på redskapsgympa. Ni vet de där sakerna i mellanstadiet som hade lite högre status att vara bra på. Usch, jag gillar inte känslan. Detta i kombination med ett sviktande tålamod är en trixig kombo. Att ge saker tid är en bra grej. Oftast. För nu, ytterligare några frustrerade mail och många sura miner senare tror jag banne mig att Google Drive och jag är polare.



tisdag 12 februari 2013

Fackrepresentant.

Vad är detta behov vi människor tycks ha av att placera in andra människor i fack? Som att vi först måste sätta en etikett, för att därefter kunna bestämma vad vi tycker. Knepigt detdär. Jag skriver vi, för jag  tror mig veta i alla fall en eller kanske fem till som tycker såhär. Det känns inte bra, det erkänner jag gladeligen. Jag vill ju vara sådär härligt öppen och tycka att det är kul med människor som inte alls var som jag bestämt. Och inte bli störd över att jag ibland inte alls hittar ett lämpligt litet fack att stoppa ner den nya bekantskapen i. Men ok, tänker jag efter så att det knakar så finns det tillfällen där någon visat upp en helt ny sida vilket fått mig att ödmjukt ta fram den lilla boxen och snabbt omplacera. Men inte helt obekymrat naturligtvis. Varför är det såhär?

tisdag 1 januari 2013

Nämen då börjar vi om på ett då!

Gott Nytt år! 20130101. Ja, varför inte. Igår när jag satt med min traditionsenliga semla och tillika Champagne (tredje året i rad måste ses som en tradition) klurade jag lite på vad det är som gör att de flesta av oss blir så prilliga på årets sista dag. Nostalgiska och vemodiga om vartannat. Det är ju egentligen en dag som alla andra, och om man sussar sött när klockan klingar på tolvslaget så blir det banne mig nytt år i alla fall. Men ändå, lite gött är det ju att få vara prilligt förväntansfull och smida storslagna och nya planer. Det är det. Mitt nyårslöfte för 2012 var att måla läpparna på daglig basis. Det kan ju låta väldigt banalt och oerhört ytligt, men jag är inte riktigt pro detdär med att lova saker hit och dit, så jag valde ett löfte som jag trodde skulle brytas ändå. Och mycket riktigt gick det sådär, men jag avslutade ändå med löftesflaggan i topp och röd glad trut. I år tänker jag inte lova så mycket alls, mer tycka att det är fint med ett avstamp för nya sätt att tänka såhär på dag ett. Tänk om tänk bra tänker jag.