Noll tå-lerans

Skit också, för en 45 minuter sen sådär så brassade jag på lite kantaraller. Jag var pysslig nog att först förvälla dem. Det skulle jag inte ha gjort. För när jag på ett snitsigt sätt skulle ta stekpannan från plattan var jag så svängig att det nästintill kokpunktsvarma vattnet landade på mina små tår. Det gjorde skitont. Men, jag surar inte över spillt vatten. Däremot funderar jag på varför det är inte mindre än tre krubbrelaterade program på TV samtidigt. Det är "Vad blir det för mat?", det är "Kniven mot strupen" och det är det pretty odda "Restaurang i vårt vardagsrum". Tre program med samma sändningstid, och därmed också cirka samma reklampaustid. Tokigt tycker jag, tokig tajming.

Här hade jag kunnat ha en bild på mina stackars alldeles för varma tår, men jag tycker att det är så otrevligt med fötter. Ganska osnyggt faktiskt.

Avledningsmanöver

Borde inte hjärnan ha någon sorts försvar mot att känna leda och boredom? I alla fall efter ett tag. Jag kan ana att det finns en vits med att tycka att det mesta är så tråkigt att det boktavligen kryper i kroppen. Att på så sätt reflektera och inte bara sitta nöjd likt en lobotomerad duracellkanin. Men när ledan tagit över varenda ansiktsuttryck och rörelse då är det fasen inte lätt att vare sig tänka om eller rycka upp sig. Då är det lättare att fokusera på helt fel saker, som t ex: För höga röster. För låga röster. Konstiga kommentarer. För många frågor. För små byxor. Gnisslande dörrar. Uteblivna sms. Harklingar. Hur kreativt är det att sitta still och nästan gå upp i limningen av triviala saker som dessa? Inte så jätte. Men hur, säg mig hur lyfter man på foten för att komma till nästa steg? Och vem kan jag skylla på? Darn också, det är ju tydligen mitt eget ansvar. Trippeldarn! Jag återkommer.

Robot Wars

Förutom att jag ibland önskar att jag var sådär irriterande snyggt allmänbildad, så önskar jag ibland också att jag tog skitdagar lite lättare. Lite mer "äh vafan" istället för att låta de påverka mig ända ut i de nylackerade naglarna. Jag jobbar lite på det. Jag jobbar på att inte kasta skagenbaguetter i väggen, eller sucka surt och le samtidigt som jag biter mig hårt i läppen. Det går sådär. Men, så hör jag Marina och hennes diamanter sjunga fint på repeat i mitt öra och tänker: "Äh vafan", jag är ju faktiskt ingen robot. Jag kan inte vara på topp och strålande fab jämt. Så är det med det.

Hit(s) men inte längre.

Alltså just nu kan jag inte sluta lyssna på:
"Dum av dig" - Daniel Adams Ray
"Jag hoppar & trampar på ditt hjärta" - Little Marbles

Det är väl ingen biggie egentligen, mer än att jag inte alls har lust att tycka att de är bra. Stoppa mig i ett rör och kalla mig trångsynt, men jag vill faktiskt inte gå på konsert eller köpa en skiva med vare sig Daniel A R eller Little Marbles. Jag gav de senare en chans, men nej det går inte. Eller är det så att jag plötsligt är så öppen i sinnet att inte ens mitt sinne hänger med? Omfamnar jag världen med en okomplicerad, inte särskilt pretentiös famn numera? Jag vet inte. Och ja, jag ser ju hur det låter nu när det står svart på vitt.

Helt Säkert.

Här satt jag och tyckte att den 15 september 2010 inte alls var särskilt kul. Vi var ganska trötta på varandra faktiskt. Men vad händer då? Jag slentriansurfar på dn.se och inser plötsligt att The dear Säkert sitter inne på facit för att pigga upp oss! Jag som trodde att det var dags för rätt svar först den 21:a dagen denna månad. Jag säger tax i mocka.

Dödssnyggt.

Härom söndagen när jag var ute och spatserade så fångade denna stiliga röda flugsvamp min blick. Vilket praktexemplar! Senare samma dag kom det till min vetskap att det just denna söndag var Svampens Dag. Hoppsan, klart att svampen stod där i all sin prakt då! Men hursomhelst, jag gillar verkligen att det finns så finafina ting som är så fina helt av sig själva. Auberginer, orkidéer, solnedgångar, hundvalpar... Ja du vet. Att flugsvamp dessutom har det überfräna namnet Death Cap på engelska gör ju inte saken sämre. Finns det något band med det namnet? Det borde det göra.

Poppis värre!

Jag önskar ibland att jag var sådär fantastiskt allmänbildad. En sån som kan droppa namn, årtal, huvudstäder och fakta. Det är jag inte. Men jag är fasen ganska bildad när det kommer till populärkunskap, så länge det inte är jävla SciFi - då suger jag. Detta kom till min insikt när jag igår spanade på "Vem vet mest" och förvånade mig själv med att veta saker jag inte alls brukar tänka på att jag vet. Fint! Dessutom är jag pretty fab på intron. I alla fall i hemmets trygga vrå på en man hand. Då är jag grym.

Java kan jag säga.

Imorse tog jag helt i vanlig ordning en till bredden fylld kopp med kaffe och slog mig ner framför spegeln för att blinga mig själv en smula. Jag anade att det inte skulle gå helt bra när jag ändå ställde koppen på det sluttande locket till min tvättkorg, och därmed lyckades spilla kaffe på min alldeles nya finafina vita tisha som låg i en påse bredvid. Trippelcrap! Men jag kunde inte ens bli sur, så väntat var det faktiskt. Helt i vanlig ordning alltså.