Idag undrar jag varför mat ska utsättas för konstiga kluttnödiga situationer där de som äter bryr sig mer om vilken sorts porslin maten serveras på än om själva maten, pratar om konstiga saker som sällan handlar minsta lilla om det som äts och som tittar konstigt när jag/man försöker mig/sig på ett litet skämt.
De som inte har nåt som helst matintresse känns faktiskt lite dummare än oss andra och ganska ointressanta.
Jag gillar mat. Jag gillar kokböcker, mattidningar, matprogram och mataffärer. Det finns kanske de som inte ser på dethär med alls samma förtjusning och som tycker att jag är både pretto och jädrigt märkvärdig. Men de har ju fel såklart. Helt fel.
Visst, jag är kräsen ibland... och väldigt entusiastisk ibland. Men jag känner mig sällan helt bekväm i att äta bordsplacerad upppklädd till tänderna. Nope, det gör mig lite bajsnödig och sur.
Med detta inte sagt att jag tackar nej till lyxigt krubb om tillfälle ges (det verkar jättedumt), eller inte gillar rara klänningar och finafina skor med rosetter på. Men jag sätter ner den rosettprydda foten och hävdar med bestämdhet att mat är godast hemma och helst med mysbyxor på.
nja, äckliga tallrikar och odiskade bestick ...gör även den godaste rätten oätlig.
SvaraRaderamen visst är maten viktigast
SvaraRadera