Där jag jobbar ställs det många frågor. Jättemånga. Väldigt ofta inleds dessa frågor med en negation. "Du har väl inte...?" "Det finns väl inte kvar...?" "Jag kan väl inte...?"
Varför då undrar jag. Är det för att inte behöva bli så ledsen om svaret blir nej, ett sätt att förbereda sig på den eventuella chock det innebär att kanske inte få en karta över Laholm? Eller är det så att personen som frågar kanske önskar att jag skulle säga "Nej, alla broschyrer över Öland är slut." "Nej, biljetterna till Virus i Bataljonen är helt slutsålda."?
Jag ställer mig nästan lika frågande till detta som till att använda ett man istället för ett jag. Visst, ett man kan vara på sin plats och oundvikligt i vissa meningar. Men come on, inte behöver du gömma dig bakom ett man när du berättar något som helt uppenbart handlar om dig? Sluta upp med det vetja!
Man behöver väl inte säga att det du säger stämmer! Svenskarna är kända för sina negationer och för att vara ett djupt tänkande lite tråkigt folk.....iaf enligt det underbara jordnära danska folket. jeg kun lige danske mensker;)
SvaraRaderaalltså - jag vet inte varför DU, camilla, behöver vara så negativ. Människor säger "Du har väl inte...?" osv därför att de vill förenkla för dig - alltså göra det lättare för dig när du behöver svara "Nej, det har jag inte..." osv.
SvaraRaderaOch varför är det fel att man säger man då och då. Alla orkar faktiskt inte ta ställning och utmärka sig hela tiden.
Antar att bloggen imorgon handlar om människor som använder smileys.
Jag kan välja att känna mig påhoppad här, men icke - här får MAN tycka vad MAN vill. Även om det är fel. Och hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte få det till att de vill förenkla det för mig, eftersom svaret oftast blir "Jo, det har vi." Så är det med det. Och smileys... Ja well, jag lämnar det så.
SvaraRaderapåhoppad?
SvaraRadera