Bob the scary builder.

Idag är det enligt DN på dagen 20 år sedan första avsnittet av Twin Peaks visades på Swedish tellie. Det betyder att jag varit rädd och ibland ännu räddare för Bob i tjugo år. Jävlars. Han satte sina spår helt klart, precis som dendär jävla Godismannen som jag knappt kan tänka utan att hålla andan och blicken långt borta från speglar. Men oj vad sugen jag är på ett Twin Peaks Marathon ändå. Det var ju så jäkla bra, snyggt och härligt handsvettigt. David Lynch själv är t ex splendid som FBI-bossen Gordon Cole. Och Audrey, hur gör Audrey för att knyta dendär knuten? Stiligt. Jag kan lätt plocka fram den vettskrämda men ajajaj så angenäma känslan serien gav. Kanske vore det någon slags revansch att titta igen. Kanske inte.

Men är det verkligen bara en tillfällighet att Bob heter som sylten, och att Godiskarln heter som han valt att heta? Vad är det med socker som är så jävla läskigt?