Grann grannare granast.

Jag tror bestämt att dedär Mariachitonerna tinade upp mitt frusna vemodsinklädda hjärta, för hoppsan vad jag tycker om juletiden. Den gör mig alldeles varm och nöjt tindrande. Granen är klädd och står så kulört i stugan. Jag omfamnar december och framförallt julen likt när jag var åtta år. Julstöket är kirrat, laxpatén god men knäcken sådär. Det får gå ändå. För ett helt oväntat lugn infann sig hos mig runt sådär första advent. Skönt. Men snart sätter jag ett sigill på mig själv så att jag inte spricker. Och, en sak till bara, någon har uppfyllt min tysta önskan genom att helt snällt busa i skogen och klä en vild gran. Fint. Jättefint.