Louise, Lovisa och Camilla-Louise.

Det råder lite knapra tider för mig, knapra som i att extravaganta utsvängningar inte är en bra idé just nu. Men inte gråter jag för det. Inte så mycker i alla fall. ("Vi är tuffa" som min bästa brother from another mother sagt.) Mest för att jag är omgiven av de raraste av människor som underlättar, men också för att jag övar på att digga det jag har. Till exempel fina ting, som till viss del ju såklart är orsak till att det är lite knapert, som får mitt hjärta att ta en liten svängom och min lilla pyttemun att le nöjt. Nu är de där, och då gläds jag över dem. Kocko vore det annars. Några av dessa ting möter min blick när jag på morgonen öppnar kökskåpet och sömnigt famlar efter en kaffekopp. Och inte vilken kaffekopp som helst, nejnejnej en kaffekopp prydd med Mademoiselle Oiseau. Förutom att det är grannt att titta på Lovisa Burfitts illustration av denna stiligt franska fröken, så är den förbannat trevlig att dricka ur. Sådär mjukt rundad och perfekt i tjockleken. Och som den matchar till mina finaste tallrikar! Det är som om de hör ihop. Swedish Grace, du hör ju själv... På denna klassiska skönhet har jag den äran att äta. Färgerna som föll mig i smaken är ännu inte lika klassika, men borde blir om du frågar mig, "Ros" och "Äng". Jag tror att Louise Adelborg är nöjd med det, även om hon tackat för kaffet för längesen.